News

Archive

“Vi talar inte som vi skriver, och vi skriver inte som vi talar”

11 May, 2017

Man brukar dela upp språket i talspråk och skriftspråk. Skriftspråket ger oss ökade möjligheter till information och kommunikation, vilket har stor betydelse för samhällsutvecklingen i ett större perspektiv, men det är faktiskt inte en nödvändig del för att kalla ett språk ett språk: flera språk i världen saknar helt skriftspråk. Därför ses talformen som den primära formen, och skriftspråket den sekundära.

Det talade språket är mer spontant än det skriftliga. Vi hinner inte alltid tänka efter exakt vad vi ska säga och i vilken ordning. När vi samtalar får vi även direkt respons från vår samtalspartner, och vi kan upprepa eller förklara om personen vi pratar med inte förstår. I samtalet kan vi även använda kroppsspråk, gester och röstläge för att uttrycka och förstärka vad vi menar.

I talat språk använder vi ofta fler småord som “ju”, “alltså”, “så”. I vardagliga kontexter tenderar vi även att skjuta in ord som “typ” och “ba”: “Tänk om man ba drog till typ Spanien.”

Det svenska språket ligger relativt nära skriftspråket vad gäller uttal, om man jämför med till exempel danska och franska, där många ändelser blir stumma i talet, och orden binds ihop i högre grad utan tydliga pauser.

Vi har dock en del uttalsskillnader även på svenska, till exempel: “några” blir “nåra”, “sådana” blir “såna”, “mig”, “sig” och “dig” uttalas “mej”, “sej” och “dej”. Tidigare användes dessa talspråkliga former ofta inom skönlitteraturen, men där har det skett en tillbakagång de senaste femtio åren.

Vi tenderar även att klippa av vissa ändelser: “Jag handlade i söndags och det blev jättemycket varor.” blir “Ja handla i söndas å de blev jättemycke varor” och att dra ihop vissa ord som “Hur måru?” och “Hörru!”.

De va månans artikeln, hoppas ni gillan!